Göteborgsposten – 18 mars 1863, sida 2

i Brompton kunde icke mer än fyrtioätta timmar Ka förflutit. Detta utgjorde måhända en mycket liten länk i omständig hetsbevisningens kedja, men den utgjorde dock en länk, och den fyllde mycket väl sin plats. — Hörde mr Maldon något från sin dotter, sedan hon lemnat Wildernsea? frågade Robert. — Jag tror att han fick höra af henne, svarade mrs Barkamb, men jag råkade icke den gamle herrn mycket sedan den månaden. Jag var tvungen att säga upp honom i November, stackars karl, emedan han var skyldig mig femton månaders hyra, och endast genom att sälja hans små dåliga möbler, kunde jag förmå honom att fara sin kos. Vi skildes som mycket goda vänner, ehuru jag sändt exekutionsbetjenterna att reglera saken; och den gamle herrn reste till London med barnet, som näppeligen var årsgammalt. Mrs Barkamb hade icke mer att säga, och Robert hade icke flera frågor att göra. Ilan bad att få behålla de två bresven från löjtnanten och hans dotter och gick med dem förvarade i sin plånbok. Han återvände straxt till hotellet och gjorde sig underrättad om tiden för bantågens afgång. Ett extratåg till London gick från Wildernsea kl. !(52. Robert skickade sin kappsäck till stationen, betalte sin räkning och gick fram och tillbaka på terassen, som låg vid stranden, och väntade på att tåget skulle afgå. — Jag har spårat Lucy Grahams och Helen Talboys historier ända tills de försvinna, tänkte han. Härnäst tillkommer det mig att uppspana den qvinnas historia, som ligger begrafven på kyrkogärden i Ventnor. (Forts.)