Göteborgsposten – 17 mars 1863, sida 2

stridande på sina genom lottdragning tilldelade platser. I ett ögonblick hade solen stigit upp öfver kullarne och länade det dystra uppträdet sina lifliga färger. Skilda i olika grupper stodo deltagarne der nästan orörliga; å ena sidan den unge holländske ädlingen; å den andra och på femtio stegs afstånd, den spanske legationssekreteraren, såsom det säges med ett leende på läpparne och nästan med en triumferande hållning. Litet åt sidan stodo sekundanterna och i bakgrunden en läkare som under vägen blifvit upphemtad och hvilken ännu tycktes ha sömnen i ögonen. En kort tystnad uppstod, blott afbruten af skogsfåglarnes sång. Derpå hördes en af sekundanterna kommendera: Tout est prät! Grefve Rechteren höjde pistolen; hans hand darrade, det såg ut som hade han aldrig förut i sitt lif affyrat en revolver. En minut förflöt: derpå hördes en rörelse af trycket, och kulan flög högt öfver spaniorens hufvud. Den senare höjde sin pistol med utseendet af en man som förtröstar på sin egen skicklighet, gaf inom få sekunder eld, och i nästa ögonblick sågs grefven falla på sitt ansigte utan att yttra ett ord. Alla närvarande skyndade fram och läkarens hjelp påkallades. Denne öppnade grefvens väst, lade sin hand på hans hjerta och utropade: Han är död! Det hemska ord hade ej förr blifvit uttaladt, förrän deltagarne i detta drama flydde i alla riktningar, lemnande liket qvar på marken. Läkaren tvekade ett ögonblick, men en obestämd fruktan för österrikisk polis, fängelse och stupstock, smög sig så småningom öfver honom, och äfven han skyndade sin väg utan att stanna förrän han nått sin bostad. Två timmar senare anträffade en parkvaktare, som gjorde sin vanliga rond, liket, hvilket låg med pistolen vid sidan. Mannens rop tillkallade snart hjelp, ett visitkort hittades i en ficka på den dödes kläder, och ett bref sändes i följd häraf till nederländske ambassadören. Icke långt derefter stannade en kärra, med liket hvilande på några få höbundtar, framför ambassadhotellets port, hvarpå parkvaktarne utan vidare ceremoni inburo den döda kroppen i förstugan. Då ambassadören fick den plötsliga underrättelsen om att hans unge vän och slägting, ende sonen af en bland Hollands rikaste familjer, låg död i hotellet, föll han i en så djup svimning att man fruktade för att ej åter kunna väcka honom till is. Hela Wien sörjde då den hemska nyheten blef utspridd, men isynnerhet rådde bedröfvelse inom det praktfulla hus, der maskeradbalen natten till askeonsdagen egde rum.