Göteborgsposten – 16 mars 1863, sida 2

— Nej bevars, svarade miss Tonks tvärt, ni sade aldrig att hon var nyttig. Ilon var endast prydlig — en, aom man kunde paradera med för främmande och låta spela fantasier på förmakspianot. — Ni kan då ej säga mig något om hennes föregående lif? frågade Robert och blicka från pensionsfrun på lärarinnan. Han insåg mycket väl att miss Tonks hyste agg mot Lucy Graham — ett agg, hvaremot tiden icke förmått något. — Om den qvinnan vet något ondt om mylady, skall hon säga det, tänkte han. Ilon skall endast alltför gerna säga det. Men miss Tonks tycktes icke veta något, undantagandes att miss Graham stundom sagt att hon blifvit illa b handlad, att hon bedragits af dåliga menniskor. och hade måst uthärda oförskylladt armod och elände. Detta var allt bvad miss Tonks kunde säga, och fastän hon gjorde så mycket möjligt af det, som hon visste, märkte Robert snart huru inskränkt hennes vetande var i detta hänseende. — Jag har nu endast en fråga att göra, sade han slutligen, och det är denna: Lemnade miss Graham några böckor eller småsaker eller något annat, som tillbörde henne efter sig, när hon flyttade från ert hus? — Icke som jag vet, svarade mrs Vincent. — Jo, ropade miss Tonks häftigt. Hon lemnade något — hon lemnade en ask. Den är ofvanpå i mitt rum; jag har lagt en gammal batt i den. Kanske ni vill se asken? frågade hon Robert,