lig stol och väntade tåligt. Han kunde höra sorlet af ett balft dusin röster från ett närbeläget rum liksom klinkandet af åtskilliga variationer af Del Conte på ett piano, hvars alla strängar uppenbarligen voro i förstämningens sista stadium. Han bade ungefär en fjerdedels timma väntat på pensionsfrun, när dörren öppnades och en mycket utstyrd dame, med den visanade skönhetens aftonrodnad på sitt ansigte, kom in. — Förmodligen mr Audley, sade hon manande Robert genom en åtbörd att sätta sig och sjelf intagande emman, midt emot honom. Jag hoppas ni ursäktar att jag låtit er vänta så länge, mina pligter —. — Det är jag som bör ursäkta mig för att jag besvärar er, svarade Robert höfligt, men det skäl, som för mig hit, är af mychet allvarsam natur och måste bli min ursägt. Ni erinrar er väl det fruntimmer, hvars namn jag skref på mitt kort? — Fullkomligt val. — Får jag fråga hvad ni vi vet om denna dames lefnadsförhållanden före hennes ankomst hit. — Mycket litet, ja noga räknadt nästan ingenting. Jag tror att miss Graham fick en kondition i en läkares familj i Essex. Det var jag sjelf, som rekommenderade henne till den herrn. Jag har icke hört något från henne sedan hon lemnade mig. (Forts.)