den beror på en vexling i lefnadsförhällanden. Handtverkaren, som moblerar sitt dagliga rum med ett halft dussinr örstolar, ett pembrokebord. en holländs klocka, en liten spegel, en herde och en herdinna af gips och ett par bjert lackerade töbrickor, använder sitt lilla bohag på bästa sätt och vinner vanligen derigenom en viss grad af trefnad. Men det fruntimmer som förlorar det vackra möblemanget i det has, hon är nödsakad att lemna, och flyttar in i en mindre bostad med den oansenliga återstoden, inköpt på auktionen på hennes saker af någon barmhertig vän — detta fruntimmer för med sig en gentil ödslighet, ett pråligt elände, som är bedröfligare än alla andra former, hvarunder armodet framträder. Det rum, som Robert Audley betraktade, var möbleradt med de dåliga öfverlefvorna, som undanryckts den ruin, hvilken drabbat den illa kalkylerande pensionsfrun i Crescent Villa. Ett piano, en chiffonier, sex gånger för stor för rummet, med bedrofligt grannförgyllda och sönderbrutna lister, ett smalbenadt spelbord, som innehade hedersplatsen — so der de förnämsta möblerna! Ett barslitet stycke af en brysselmatta betäckte centern af rummet, bildande en oas a rosor och liljor i en öken af grön urblekt drojett. Brutns gardiner beskuggade fönstren, hvarest hängde ståltrådskorgai med gräsligt fula cactusexemplar som vexte nedåt likson om de taggiga och spindellika vexterna fått det galna infalle att stå på sina hufvuden. Det med en grön ylleduk betäckta spelbordet var pryd med grannt inbundna kalendrar eller skönhetssamlingar, son voro lagda rättvinkligt, men Robert Audley frestades ej här af till någon litterär förströelse utan satte sig på en bräck