Göteborgsposten – 14 mars 1863, sida 1

nvilka trodde att is och snö skulle på denna sida af midsommaren numera varn en omöjlighet; bland dessa befunno sig äfven våra ölbryggare och apotekare, hvilka, under sådant antagande, redan från Norge reqvirerat den behöfliga qvantiteten af is. Det skulle med förvåning slå en sydlänning, hvilken föreställer sig Sverige såsom ett land endast uppfyldt af is, snö, björnar och i djurskinn klädda stackars bebyggare, att man till detta land behöft importera is för att få sig en svalkande glace till sommaren eller ett glas friskt bier. — Bland de många olika sätt att förklara denna vinterns egendomlighet, förtjenar anföras hvad en viss naturfnskare? trott sig komma till erfarenhet af. Han tror sig nemligen i sin snusförnuftighet hafva gjort den för våra jernvägar mördande upptäckten, att de äro orsaken till att vi förut ej fått någon snö. Han påstår nemligen, att den myckna varma ånga och rök, som på dem utsläppes, så uppvärmer luften, att någon snö ej kan bildas. Såsom bevis härför uppgifves somrarne, under hvilka på länge ej någon snö fallit, just till följd, menar han, af ångbåtarne, som då äro i gång. — Den djupsinnige tänkaren torde härstamma från honom, som upptäckte, att hafsvattnets sälta kom sig af den myckna sillen och kabiljon. Hvad skola emellertid de stackars lärkorna och andra hyggliga vårgäster säga om det sätt, på hvilket de blifvit mottagna härstädes? I stället för en grönskande tufva har man åt dem bäddat en visserligen fin och hvit säng, men ack, så kall. De lida dock tåligt och fördraga allt under tystnad, d.v.s. de låta oss åtminstone ej höra den vårfriska sången under sådan behandling. Ett annat slags vårfoglar, hvilka bättre veta att sörja för sin beqvämlighet, har nyligen i stora skaror strukit öfver vår stad, på färd mot norden, neml. de tyska profryttarne. Det förefaller nästan otroligt, att det är möjligt för alla dessa ordresupptagande herrar att hafva någon profit af sin resa, då de flesta handlande, åtminstone här på platsen, sjeltva och direkte på tillverkningsorterna göra sina uppköp, och då de ur sina lager förse de mindre städernas handlande. Men här, liksom vid så många andra tillfällen, erinrar man sig ordspråket om hunden på hötappen. Fast hunden ej kunde draga den ringaste nytta af den hötapp han händelsevis öfverkommit försvarade han dock honom ilsket mot kamrater, som ville beröfva honom den. Några vårtörebud af svenska profryttare hafva äfven börjat visa sig, neml. annonserna om brunnsoch badställena samt frökatalogerna. Såväl de förra som de senare söka naturligtvis att öfverbjuda hvarandra i alla afseenden, och det är tur för allmänheten, att de visat sig i så god tid, att man har godt rådrum innan man beslutar sig. Det berättades nyligen från Malmö, att man der, under sökande i kanalen efter en såsom drunknad ansedd skräddare, istället uppfiskade en fiolspelare och slutligen äfven skräddaren. Något dylikt har äfven inträffat härstädes under veckan. I anledning af det hemska Vegelinska mordet i Stockholm hade neml. vår polis fått uppdrag att bevaka misstänkta gynnare, hvilka möjligen med bantåg kunde ankomma hit från Stockholm, för att fortsätta resan till ett friare land. Fick så polisen på sin horisont korn på ett par glada gökar, hvilka visade sig hafva godt om penningar. Redan hade de vandrat öfver den smala landgång, som de trodde utgöra råmärket mellan fosterlandet och det fria Amerika, då deras ljufva framtidsdrömmar å ångbåten stördes af några prosaiska rättvisans handtlangare. Visserligen fick man en fiolspelare