Göteborgsposten – 12 mars 1863, sida 2

af hennes ungdom och goda uppförande under strafftiden borde antaga henne till föremål för sällskapets verksamhet. Hon kom nu som tjenstepiga till en aktad familj på Seland och kunde ej ha kommit i bättre händer. Hon erkände också hvad man gjorde för henne. Hon uttalade sin glädje och tacksamhet i de bref, som hon, då hon sjelf ej kunde skrifva, lät andra uppsätta till fångvårdssällskapet. På detta sätt stodo sakerna ända tills nu på vårsidan; då mottogs från hennes husbonde en skrifvelse om att hon gått sin väg utan att komma tillbaka och att man ej var i stånd att upptäcka något spår af henne. IIennes stora glädje, skrifver han, var att gå ärenden och hon kunde redan flera dagar förut glädja sig som ett barn, då hon hade utsigt att få göra en liten vandring utåt, för att uträtta ett eller annat. Och då det visade sig, att hon utförde hvad hon blef anbefalld skyndsamt och väl, unnade vi henne gerna den glädjen att äfven uträtta ärenden på längre bort belägna ställen. Hon fick sålunda tillåtelse att en dag begifva sig in till den några mil aflägsna staden. Hvad hon der skulle ombesörja, utförde hon ganska ordentligt, men hemsände det med en qvinna som hon träffat på vägen. Sjelf vände hon icke mera tillbaka. Alla sina tillhörigheter lät hon ligga qvar hemma. Man måste antaga, hvad som också sedermera bekräftade sig, att hon, såsom det heter på landstrykarespråket, var på vandring. Den vilda oron hade blifvit henne för mäktig, denna oro, som nästan instinktmessigt griper de kringvandrande, och isynnerhet då våren kommer med sin friskhet och sitt lif, då allt bryter fram i naturen, leder deras flyktiga fot utan mål från trakt till trakt. Slutligen uppspårades hon och blef anhållen för åtskilliga falska föregifvanden, hvarmed hon i sin osäkra ställning sökt legitimera sig, äfvensom för en del bedrägerier, och hon sitter nu åter i en straffanstalt. Meteorologiska iakttagelser.