Göteborgsposten – 12 mars 1863, sida 2

Fran Utlandet. Då någon annan utländsk post än dansk ej i går anlände, sakna vi äfven i dag alla närmare uppgifter om polska frågans ställning, och telegrafnotisernas virrighet är tillräckligt bekant, för att man kan skänka dem fullkomlig tilltro. Isynnerhet gäller detta om den diplomatiska sidan af saken, i afseende på hvilken tvenne hvarandra i viss mån motsägande rykten för närvarande som bäst kolporteras. Kölnische Zeitung vill nemligen, enligt det ena ryktet, med bestämdhet veta från London, att lord Palmerston, å engelska regeringens vägnar, skall afsända en note till undertecknarne af 1815 års wienerfördrag, med uppmaning till dem att förena sig om en gemensam note till Ryssland, hvari de skola fordra, att Ryssland uppfyller sina mot Polen ingångna förbindelser, i enlighet med wienertraktaten. Det andra ryktet, likaledes utkolporteradt från London, förmäler deremot med lika stor tvärsäkerhet och bestämdhet, att England och Österrike hafva tillbakavisat Frankrikes förslag om att göra gemensamma föreställningar i Berlin mot den rysktpreussiska konventionen. Frankrike skall derföre ha uppgifvit sin ursprungliga plan och endast sändt en i moderat ton hållen depesch till Berlin. Alla andra om denna vigtiga punkt cirkulerande uttydningar äro oriktiga. — Referenten får anhålla, det läsaren sjelf behagade härur draga slutsats; för egen del kan han ej inse, huru man vill genom tystnad skänka bifall åt en främmande makts, Preussens, inblandning till understödjande af Ryssland i dess undertryckande af en resning, alstrad af harm öfver ett våld, som strider mot de fördrag, åt hvilka man sjelf vill sträfva att gifva gällande kraft. Här bredvid bör emellertid ställas ett tredje telegram från Paris, af d. 7 mars, hvilket förmäler, att franska senaten uppskjutit läsningen af det på grund af inlemnade petitioner till förmån för Polen uppsatta utskottsbetänkandet rörande polska frågan. Detta uppskjutande förklaras deraf, att ågot svar ännu icke ingått från Ryssland — hvadan man skulle vilja sluta till, att verkligen åtminstone Frankrike afsändt en note till Ryssland, med hänsyn till polska frågan. Oss synes dock, att franska senaten kan hafva tillräckligt svar uti ett fjerde telegram, hvilket från Lemberg berättar, att ansenliga truppmassor äro från Bessarabien i anryckande mot Polen. Detta är ett faktum, hvilket väl uppväger alla de löften och försäkringar som den ryske envåldsherrskaren kan behaga afgitva med en tyst codicill att bryta dem så fort han kan. Ryske kejsaren skall ej ingå på några dagtinganden med ett upproriskt lydtolk, det står i strid mot hela den ide af verldsfurste, som han representerar, och han skall heldre vilja ett krig med främmande makter, äfven med utsigt att förlora det, än att godvilligt gifva vika för revolutionen. Ett sädant medgifvande, han vet det, skulle kunna draga sör honom obehagliga konseqvenser med sig, och gifva stöd åt de sordringar af ett konstitutionelt styrelsesystem, som låta höra sig inom sjelfva Ryssland. Märkligt, huru historiens Nemesis så gär igen och gör Polen till sjelfva Rysslands mordvapen; brottet medför alltid sitt straff, vare sig det gäller individen eller statskolossen. Från Rarschau skrifves under d. 5 d:s, att Mieroslawski nedlagt sitt befäl öfver de polska friskarearmåerna och att hans närvarande vistelseort är obekant. Detta tyckes ha en viss anstrykning af tendenslögn. Det är helt naturligt, att ryssarne gerna skulle vilja ha Mieroslawski skiljd från rörelsen, emedan han genom sin popularitet äfven hos bönderna redan med sitt blotta namn förmått bönderna att mera kraftigt ansluta sig till resningen; i sam