Göteborgsposten – 12 mars 1863, sida 1

Nationalbeväpningen. Då för ett par år sedan hufvudsakligen svenska städernas innevånare grepos af itver för upprättandet af frivilliga, beväpnade kårer, i ändamål att derigenom gifva en väckelse åt nationen, det hon måtte tillse, att hennes för svarssystem erhölle en säkrare och för Sverige mera lämplig utveckling, än den som en dyrbar stående armå kunde gifva, — då ruskade många af tviflarne på sina hufvuden, man log litet försmädligt åt denna nya vurmoch trodde sig kunna förutspå dess öde genom att hänvisa på exemplet af de en gång upprättade, men blott ett kort lif egande borgaregarderna. Det kan ej bestridas, att de voro många som hyste misstroende, ovilja mot hela denna nationala beväpning, af hvilken de väntade sig de förfärligaste saker. Och likväl har den rört sig, har gått framåt med så säkra och jemna steg, att måhända samma anmärkare, samma kritiserande dagsländor, som förut tviflade på den, nu äro fullkomligt öfvertygade om dess bestånd. Vi hafva med uppmärksamhet följt, huru idsen om medborgareförsvaret alltmera vunnit terräng, för sig eröfrat samhälle efter samhälle, äfven sådana der man kanske ej väntat sig en så snar uppfattning af och anhängighet till den stora