Göteborgsposten – 11 mars 1863, sida 2

— Hon skall se på mig, tänkte han, Jag vill tvinga henne att möta mina ögon, och jag vill genomskåda henne som jag genomskådat henne förut. Hon skall veta att hennes list icke förmår något mot mig. Han dröjde några minuter att tala. Den eofvandes jemna andedrag, ett öfver hufvudgarden hangande guldurs tick-tack, och de brinnande vedträdens sprakande voro de enda ljud, som afbröto tystnaden. — Jag tviflar icke på att ni varit orolig, lady Audley, sade Robert efter en paus blickande in i myladys ögon, bvilka hemligt sökt hans ansigte. Det finns ingen, för hvilken min onkels lif kan vara af mera värde än för er. Es sällhet, er välgång, er säkerhet, bero alla på hans lif. Den hviskande ton, hvari han uttalade dessa ord, var för låg att hinna till den andra ändan af rummet, der Alicia salt. Lucy Audleys ögon mötte talarens med en stråle af segerglädje i sin glans. — Det vet jag sade bou. De, som vilja slå mig, måste slå mig genom honom. Hon pekade på den sofvande i det hon sade detta men såg ännu på Robert Audley. Det låg ett trottsigt uttrick i dessa blå ögon, hvilkas glans stegrades genom den triumf, som talade ur dem. IIon trottsade honom äfven genom sitt lugna leende — ett leende af olycksbådande skönhet, af hemlighetsfull betydelse — det leende. som målaren öfverdrifvit i porträttet af sir Micbacls hustru. Robert vände sig bort från det tjusande ansigtet och lade handen öfver sina ögon; han satte sålunda ett skrank