Göteborgsposten – 10 mars 1863, sida 2

XXVI. Den dystra januarimänaden i London förflöt trögt. De sista obetydliga minnesmärkena af jultiden bortsopades, och Robert dröjde ännu qvar i staden, tillbragte ännu sina stilla aftnar i sitt förmak i Figtree Court — vandrande ännu tankspridt i Temple Gardens på de soliga förmiddagarna, halft lyssnande till barnens prat och betraktand deras lekar. Han hade många vänner bland dem, som bodde i de gammalmodiga byggnaderna omkring honom; han hade andra vänner långt borta på vackra landtställen, der gästrum alltid stodo till Bobs tjenst, der kaminer med gladt flammande brasor, beqväma stolar och all lifvets beqvämlighet fanns för hans räkning. Men han tycktes ba förlorat all smak för sällskap, all lust för sina likars nöjen och sysselsättningar, sedan Georg Talboys försvunnit. Äldre bisittare roade sig med qvicka anmärkningar öfver den unge mannens bleka ansigte och n dstämda väsende. Somliga gissade att någon olycklig böjelse, någon qvinlig hårdhet hade förorsakat denna förändring. De försökte uppmuntra honom och inbjödo ho——. —