Göteborgsposten – 10 mars 1863, sida 2

han mottagit Alicias bref, som kommit med eftermiddagaposten. De dunkla lyktorne i byn flammade matt genom det tillvexande halfmörkret, när Rodert anlände till Audley. Han lemnade sin kappsäck hos stationsuppsyningsmannen och gick långsamt genom de tysta stigar, som förde till det stilla och ensliga slottet. Träden, som sträckte sina bara grenar öfver hans hufvud sägo spöklika ut i skymningen. En lågt tjutande vind blåste öfver de flacka ängarna och slog de knöliga grenarna fram och tillbaka under den mörkgrå bimmelen. De liknade förfallna och vissnade jättars hemska armar, som lockade Robert till sin farbrors bus. De liknade hotande spöken i den kalla vinterskymningen, som vinkade åt honom att skynda sig mot resans mål. Den långa alleen, som var så vacker och angnnäm, när de doftande lindarnas lätta blommor föllo på gången och nyponbladen flögo för sommarvinden, var förfärligt dyster och ödslig i det glädjelösa interregnum som skiljer julens familjefröjder från den unga vårens bleka rodnad — en död paus i året, då naturen tyckes ligga i dvala afvaktande den underbara signalen för trädens knoppning och blommornas utsprickning. (Forts.)