Göteborgsposten – 9 mars 1863, sida 2

Vi föortrotas ofta af denna lifvets grymma hårdhet — af denna den menskliga maskinens oafbrutna regelbundenhet i de mindre hjulen och den lägre mekanismen, som icke upphör derföre att hufvudfjädern sprungit och visarne peka på onyttiga ziffror på den söndriga urtaflan. Ilvem har ej känt under sorgens första ursinnighet en oförnuftig vrede mot den stumma ordning stolar och bord stå i, mot den styfva fyrkantigheten hos turkiska mattor, mot alla lifvets yttre föroteelsers härdnackenhet. Vi vilja rycka upp gigantiska trän i en urskog och slita deras valdiga grenar sönder genom våra konvulsiviska ansträngningar, och allt hvad vi kunna göra för att ge lopp åt vår lidelse. blir att slå omkull en emma eller krossa porcellaine för några riksdalers värde. Här finnas stora och endast alltför många dårbus, men det tyckes besynnerligt att de icke äro större, när man tänker på huru många hjelplösa stackare måste stöta sira hufvuden mot den ordentliga yttre verldens okufliga motstånd och jemföra dermed stormen, oväsendet och oredan innantill när vi erinra oss hur många sinnen, som vackla på den smala gränsen mellan förnuft och oförnuft, som äro galna: den ena dagen och kloka den andra. Robert hade befallt kusken att låta honom afstiga vid hörnet af Chancery Lane, och han gick uppför den praktfullt upplysta trappa, som för till Londons matsal och satte sig vid ett af de trefliga borden snarare med en känsla af trötthet och ledsnad än en behaglig känsla af frisk hunger. Han hade begifvit sig till denna ståtliga restauration, emedan ban var tvungen äta något någonstädes, och det var