Göteborgsposten – 7 mars 1863, sida 2

— F -t. ——7::0 22— —— ————— — — Vill ni gå in med mig i planteringen? Man kunde se oss på landsvägen, sade hon. I Han bugade, gick genom porten och stängde den efter sig. i När hon tog den arm han erbjudit henne, fann han att hon ännu darrado — darrade mycket häftigt. — För all del lugna er, miss Talboys, sade han; jag kanske misstager mig rörande denna sak, kanske att jag — — N.J, nej, nej, utropade hon, ni misstar er icke. Min bror har blifvit mördad. Säg mig namnet på den qvinna — den qvinna, som ni misstänker ha vållat hans försvinnande — hans mord! — Det kan jag icke förrän — — Förrän när? — Förrän jag vet att hon är brottslig. — Ni sade till min far att ni skulle sluta edra efterspaningar af sanningen — att ni skulle låta min brors öde alltjemt bli en ryslig olöst gåta; men ni skall icke handla så, mr Audley, ni skall icke bli trolös mot er väns minne. Ni skall se dem, som mördat honom, träffade af hämden. Vill ni icke göra det! En dyster skugga spridde sig likt en mörk slöja öfver Robert Audleys vackra ansigte. — Han kom ihåg att han hade sagt dagen förut i Southampton: — En hand, som är starkare än min egen, lockar mig framåt på den mörka vägen. Ett qvart förut hade han trott att allt var förbi, och att han var frikallad från den fruktansvärda pligten att upp: