Göteborgsposten – 7 mars 1863, sida 2

— Jag har vext upp i en smosfer at förtryck, sade hon lugnt. Mina känslor ha tillbakahållits och sammankrympts tills de erhållit en onaturlig styrka; jag har hvarken fått hafva en vän eller en älskare. Min mor dog, när jag var liten. Min fader bar alltid varit sådan mot mig som ni såg han var i dag. Jag bar endast haft min broder. All den kärlek, mitt hjerta kunnat rymma, har tillfallit honom. Undrar ni då på att, när jag hör att hans unga lif tagits af förräderiets hand, jag önskar att hämnd måtte utkräfvas på förräderskan. 0 min Gud, ropade hon plötsligt, knappande sina händer och scende upp mot den kalla vinterhimlen. för mig till den, som mördat min bror, och lät min hand hämnas hans förtiga död. Robert Audley stod och betraktade henne med vördnadsfull beundran. Hennes skönhet hade erhållit en sublim präcel af hennes återhällna lidelses styrka. Hon var olik alla qvinnor, som han dittills sett. Hans kusin var vacker, hans farbrors hustru var förtjusande men Clara Talboys var skön. Niobes ansigte, försinadt genom sorg, kunde näppeligen varit mera rent klassiskt än hennes. Äfven hennes drägt, som var puritansk i dess grå enkelhet, klädde henne bättre än en skönare drägt skulle klädt en mindre skön qvinna. — Miss Talboys, sade Robert efter en paus, er bror skall icke bli ohämnad. Jag skall icke glömma honom. Jag tror icke att någon lagkarls biträde, som ni kunde anlita skulle så säkert leda er till denna gåtas lösning, som jag skall, om ni är tålig och förlitar er på mig. — Jag förlitar mig på er, svarade hon, ty jag ser at ni vill bjelpa mig.