Göteborgsposten – 7 mars 1863, sida 1

der älskade sin ende son. Jag ser ert spotska leende, mr Audley, och jag kan nog tro att en främling har svårt att fatta det min far döljer under sin affskterade stoicisn nigan tillgifvenhet för sina barn — måhända ingen varm ömhet, ty pligtens stränga lag har alltid ledt hans handlingar. Vänta, sade hon plötsligt läggande handen på hans arm och scende tillika genom tallarnas raka all6 — jag sprang ut bakvägen. Pappa bör icke se att jag talar med er, mr Audley, och han bör icke se att hyrvagnen står vid porten. Var god och gå till landsvägen och bed karlen köra ett stycke. Jag skall gå ut ur planteringen genom en liten port langre fram och möta er på vägen. — Men ni förkyler er, miss Talboys, invände Robert i det han såg på henne med oro, ty han märkte att hon darrade. Ni skälfver. — Icke af köld, svarade hon. Jag tänker på min bror Georg. Om ni har något medlidande med er förlorade väns enda syster, så gör hvad jag ber er, mr Audley. Jag måste tala med er — jag måste tala med er — lugnt, om jag kan. Hon förde handen till hufvudet liksom sökte hon samla sina tankar och pekade derpå mot porten. Robert bugade och gick. Ilan befallte karlen att köra långsamt mot atationen och gick längs det tjärade staket, som omgaf mr Talboys park. Omkring hundrafemtio alnar på andra sidan den förnämsta ingången kom haa till en liten träport i staketet och väntade der på miss Talboys. Hon kom snart med shawlen ännu öfver hufvudet och ögonen glänsande och tärlosa.