Göteborgsposten – 7 mars 1863, sida 1

— Miss Talboys, sade han, hvad kan jag — hvarföre —? Hon afbröt honom hastigt i det hon grep honom om handlofven med eia I-diga hand — hon höll i sin shawl med den andra, — O, låt mig tala med er, ropade hon — låt mig tala med er, ty eljest blir jag galen. Jag hörde allt. Jag tror detsamma som ni, och jag blir galen om jag icke kan göra något för att hämnas hans död. Robert var några ögonblick för bestört att kunna svara henne. Af alla möjliga ting var det mest oväntade att sc henne sådan. — Tag min arm, miss Talboys, sade han. Lugna er, jag ber er. Låt oss gå ett stycke mot huset och tala lugnt. Jag skulle ej ha talat på det sättet i er närvaro, om jag vetat ... — om ni vetat att jag älskade min bror, sade hon hastigt. Huru kunde ni veta att jag älskade honom? Huru kunde någon tro att jag älskade honom, när jag aldrig kunde utverka åt honom ett välkommen under det der taket eller ett vänligt ord från min far? Huru skulle jag kunna röja I min kärlek för honom i detta hus, då jag visste att äfven en systers tillgifvenhet skulle skada honom ? Ni känner icke min far, mr Audley, men jag känner honom. Jag visste att om jag talat för Georg skulle jag derigenom gjort bans sak bhopplös. Jag visste att den enda möjligheten att få återse min käre bror kräfde att jag lemnade allt åt min far och hoppades på hvad tiden kunde uträtta. Och jag väntade tåligt och hoppades alltid det bästa, ty jag visste att min fa