Göteborgsposten – 6 mars 1863, sida 2

asmakande af ett magistratstribunal. Clara Talboys lyfte icke hufvudet från de sammanknäppta händerna. Urets visare pekade på ett qvart öfver elfva, när Robert började sin berättelse. Klockan slog tolf när ban slutade den. Han hade försigtigtvis förtegat sin farbrors och hans hustrus namn, då han anförde de omständigheter, som rörde dem. — Nu, sir, sade han sedan berättelsen var slut, väntar jag ert utlåtande. Ni känner nu de skäl, som låtit mig komma till denna förfärliga slutsats. Hvad intryck göra dessa skäl på er? — De ha ingalunda rubbat den öfvertygelse jag hyste förut, sade mr Harcourt Talboys med en envis menniskas oresonliga stolthet. Jag tror ännu som jag trodde förut att min son lefver och att hans försvinnande är en anläggning mot mig. Jag vill ej blifva offer för denna anläggning. — Och ni vill att jag skall stanna. — Jag säger er blott detta: Om ni fortfar, så fortfar för er egen skull och ej för min. Jag ser i allt hvad ni sagt intet, som kan göra mig orolig för — er vän. — Må det då vara så! utropade Robert hastigt, från detta ögonblick vill jag ej ha med saken att göra. Från detta ögonblick skall jag blott söka glömma den. Han steg upp, i det han sade detta och tog hatten från bordet, der han ställt den. Han såg på Clara Talboys. Hon hade icke ändrat ställning sedan hon lutat ansigtet mot händerna.