Göteborgsposten – 6 mars 1863, sida 2

trappan utoljl at si sin bödel, som väntade vördnadsfullt tills mr Audley kommit in i vagnen och reste sin väg. Hästen, som väckts af en piskamäll och en skakning af de dåliga tyglarna släpade sig framåt likt en sömngångare och Robert satt med hatten dragen öfver ögonen och tänkte på sin förlorade vän. Denne hade kanske lekt i dessa stela trädgårdar och under dessa dystra tallar för längesedan — ifall det verkligen var möjligt för den gladaste gosse att leka inför mr Harcourt Talboys stränga grå ögon. Han hade kanske lekt under dessa mörka trän med den syster, som i dag hört hans öde skildras utan att utgjuta en tår. Robert Audley såg på omgifningarnas stela prydlighet och ordning, undrande huru Georg kunde ha vext upp på ett sådant ställe och dock blifvit så öppen, ädelmodig och obetänksam. Hvarföre hade han, som alltid haft fadren för sina ögon, icke bildat sig efter honom och blifvit en plåga för sina medmenniskor? Hur kom det sig? Emedan det finnes En, som är högre än våra föräldrar och som vi ha att tacka för de själar, som göra oss stora eller, och emedan, under det familjenäsor och familjehakor gå i arf från far till son, från farfar till sonson, liksom i stället för de blommor, som vissnat det ena året, nya knoppas det andra — anden som är af en mera etherisk natur än den vind, som blåser bland blommorna, är oberoende af alla jordiska naturlagar och blott underordnad Guds harmoniska lag. (Forts.)