Göteborgsposten – 5 mars 1863, sida 2

Al Den flegmatiske mannen stirrade på Robert med oblandad fasa, och sedan han öppnat en af de tunga ekdörrarne, gick han in i en stor matsal, möblerad med den enkelhet, som utmärker de rum, der man vistas endast under måltiderna. Vid ändan af ett bord, som kunde räckt till åt aderton personer, såg Robert mr Harcourt Talboys. Mr: Talboys var klädd i en nattrock af grått klädr, som var fästad kring lifvet med ett skärp. Det låg något bistert i denna drägt, och af alla moderna kostymer närmade den sig kanske mest en romersk toga. Västen var likfärgad; kambrikshalsduken var styf af stärkelse och skjortkragen oklanderlig. Nattrockens kalla grå färg var den samma som hans ögons, och västens färg den samma somhans ansigtes. Robert Audley hade trott att Harecourt Talboys icke var lik Georg i sätt att vara och lynne, men han bade dock väntat att finna någon familjelikhet mellan far och son. Men ingen sådan fanns. Ingen menniska kunde ha varit mera olik Georg än den, hvilken han hade att tacka för lifvet. Robert undrade knappast på det grymma bref han hade fått från mr Talboys, när han såg dess författare. En sådan man kunde ej ha skrifvit annorlunda. En annan person fanns äfven i det stora rummet, och Robert såg bort mot denna, efter att ha helsat på Harcourt Talboys, osäker huru han skulle bete sig. Denna andra person var ett fruntimmer, som satt vid den aflägsnaste af de fyra fönsterlufterna, sysselsatt med ett arbete af det slag, Bom man kallar slätsöm; en stor videkorg med schirting och fanell stod bredvid henne,