Göteborgsposten – 5 mars 1863, sida 2

söner stodo inför rätta. Om Robert blifvit lätt förlägen, skulle mr Talboys gjort honom det; men då han skulle ha sutit med fullkomligt lugn och tändt sin cigarr på en öppen kvutfjerding, så kunde han ej bringas ur sin fattning vid detta tillfalle. Fadrens värdighet syntes honom en obetydlighet jemförd med de möjliga orsakerna till sonens försvinnande. — Jag skref till er för någon tid sedan, mr Talboys, sade han lugnt, när han såg att denne väntade på att han skulle inleda samtalet. Harcourt Talboys bugade sig. Han visste att Robert kommit för att tala med honom om hans förlorade son. Gud gifve att hans iskalla stoism var en högmodig mans lumpna förställning och icke den ytterliga hjertlöshet, som Robert ansåg det för. Han bugade sig för sin gäst öfver sina hopknäppta ångerspetsar. Processen hade börjat, och Julius Brutus njöt. — Jag har mottagit er skrifvelse, mr Audley, sade han. Den lades bland mina andra affärsbref och besvarades riktigt. — Brefvet rörde er son. Ett lätt frasando ljud hördes från fönsterluften der damen satt, när Robert yttrade dessa ord; han såg nästan genast på henne, men hon tycktes icke ha rört sig ur fläcken. Hon sydde, men var fullkomligt stilla. (Forts.)