Göteborgsposten – 4 mars 1863, sida 3

Vid studeranden af Göteborgs nation Anders Wennbergs graf, den 15 Februari 1863. Hans varma hjerta helt nyss det slog E:t slag -— det sista i striden, Hans trötta öga b.r gråtit nog, Hans mulna dug är törliden! Vid grafven sjunga vi än en gång Om dödens dvala så tung och lång; Vid grafven sjunga vi ån en sång Om höga, himuelska friden. Hvad båtar dock att på tidens strand En bräcklig koja vi bygga, Om vi den bygga på lösan sand Och ej på klippan den trygga, Den klippan, ack, från hvars höjder än Vi våga trotsa förgängelsen, Vi våga lyfta vår blick till Den, Som ej Sitt löfte kan rygga? Om ej vi trodde Hans löfte här, Att blott vårt hjerta Han dömmer, Vi tröstlöst sörjde dig, broder kär, Hvars stoft reen stoftet ju gömmer, Ty, redan tidigt af qvalet tärd, Du hann ej offra ditt hjertas gärd På fosterlandets och ljusets härd I bragd, som minnet berömmer. Det hann ej spira till blomma fram, Det frö, som troget du närde, Ty dödens dom du med lugn förnam, Förrn helt att letva du lärde; Du hann ej verka, som viljan bjöd, För likars räddning ur fall och nöd; Du hann ej svalka ditt hjertas glöd, Förrn hjertat sjelf sig förtärde. Och dock — kring grönskande torfvan din Med kransar minnet skall sväfva: Vi ristat djupt i vårt hjerta in Hvar suck, ditt hjerta hörts häfva; Men Han, som tjenarens vilja sett, Som sjelf åt dig har ditt kors beredt — Af den, som föga af kraft Han gett, Han ock ej mycket vill kräfva. Sof godt, du trötte! Din kamp var god, Men hård och bitter tillika: Vi prisa hjelten, som gjöt sitt blod För segerkransen den rika; Men höls ej starkare själ ändå Att vilja verka, men ej förmå, Att utan lagrar mot döden gå Och dock i modet ej svika? God var hans kamp, fast med ståt och prakt Han ej i grafven läggs neder; Men, bröder, sluten en hedersvakt Kring den som kämpat med heder, Och svärjen här vid hans öppna graf Att bruka dagen, som Gud er gaf, Ty natten kommer! — Förrn man vet af, Kan klockan klämta för eder. Vi svärja, broder, att föra ut Hvad bäst du tänkt och du velat! Haf tack, vår saknade vän, till slut För ullt! — Förlåt hvad vi felat! Ditt stoft vi viga till ostörd ro, Vi lysa frid kring ditt stilla bo — — Ur grafvens tufvor skall blomman gro, När vårsol dimmorna delat. Daniel.