Senare Post. Rörande polska frågan har, såsom bekant, preussiska deputerade kammarens majoritet genom ett utskott beslutat fordra, att regeringen iakttager sträng neutralitet. Detnedsatta utskottets betänkande förevar d. 26 till diskussion inom kammaren. Sybel förklarade då som ordförande, att regeringen blott hade valet mellan ett sorgligt återtåg eller en oöfverskådlig fara. Kammaren måste framställa sina varningar för den händelse, att det ännu vore möjligt vända om, men i annat fall högtidligt desavuera regeringens politik. — Ministern Eulenburg förklarade, att de i Thorn arresterade fyra polackarne icke blifvit utlemnade utan utvista in öfver ryska gränsen (hvilken simpel advokatyr! innanför ryska gränsen var man nog färdig att emottaga de olyckliga). Preussiska regeringens åtgärder skulle bidraga till upprorets bortdöende; de preussiska trupperna hade icke, såsom det uppgifvits, öfverskridit gränsen vid Gollub. — Ninisterpresidenten v. Bismarck framträdde nu och förklarade, att regeringen icke kunde nu uttala sig öfver den brännande frågan (1); utskottets resolution sympatiserade med upproret, ryktena om konventionen gränsade till det sagolika. Utskottets betänkande syftade att förmå regeringen vackla, men det skulle ej uppnås. Konventionen förutsatte som vilkor vederbörande regerings samtycke till hvarje öfverskridande af gränsen; regeringen hade icke ingått några stipulationer med Ryssland, på hvilka kunde tillämpas grefve Russells ord engelska öfverhuset. Den preussiska gesandten i London kände då ännu icke till konvensonens ordalydelse. Så snart denna blifvit bekant, skulle det visa sig, att regeringen icke dehöfde taga tillbaka någonting. — Etter det egeringens politik på det häftigaste angripits en sex timmars ihållande debatt, ajournerales sammanträdet till följande dagen. Af hr Bismarcks besynnerliga förklarin