Göteborgsposten – 2 mars 1863, sida 1

Ehuru barnets prat plågade Robert Anlley tycktes det trösta gubben. Ilan hörde icke på innehållet d raf. utar oick två eller tre gånger fram och tillbaka i det lilla rumm t. ordnade sitt orediga hår och lit mrs Plowson, som tyckt 8 vara mycket angelängen att få veta orsaken till hans 8naesrörelssätta hans halsduk i ordning. — Stackars gamle herre, sade hon och såg på Robert. IIvad har händt, efter ban är så ledsen? — Hans svårso vär döl, svaral: me ÅrlllLy och fista le sina blickar på mrs Plowsans sy unp teti-ka ansigte: II n dog halstannat år s nare är II -len Talboys, som ligger bagrafvan på Ventnors kyrkogård. Ansigtet, som han betraktade, uvlergick en lätt förändring, men ögonen, som hade mött kanns, vindas bort och mrs Plowson var åter tvingen att väta sina läppar med sin tunga, innan hon svarade ! — Är den stackars mr Talboys död? sade hon, det är då en riktigt sorglig nyhet. Lille Gvorg såg uppmärksamt på sin förmydares ansigte, då detta sades. — IHvem är död? sade han. Georg Talboys. är mitt namn. Hvem är död? — En annan som heter Talboys, lille Georg. — Stackars menniska. Skall man sänka honom ner i jorden ? . Gossen hade den id om döden, som vanligen meedelas åt barn af förståndiga äldre personer, och som alltid för barnet till den öppna gralven men sällan högre. . (Forts.)