Göteborgsposten – 27 februari 1863, sida 2

stanna, ty en starkare hand än min visar mot min väns okända graf. XCVII. Lille Georg lemnar sitt gamla hem. — Jag ämnar taga er dotterson med mig, mr Mallon, sade Robert allvarligt. när mrs Plowson gick ut med gossen. Den gamle mannens rus skingrades småningom, likt en londonsk dimmas tunga töcken, genom hvilka matta solstrålar söka tränga sig. Löjtnant Maldons förständs matta strålar behöfde lång tid för att genomtränga toddins dimmiga ångor, men det fladdrande ljuset sken slutligen genom töcknen, och den gamle mannen ansträngde sin tankekraft till det yttersta. — Jaha, sade han matt, ta gossen från hans stackars gamle morfar. Det har jag alltid trott. — Ni har alltid trott att jag skulle taga gossen bort, frågade Robert fästande sina genomträngande blickar på det halfrusiga ansigtet. Hvarföre bar ni trott det, mr Maldon. Rusets dimmor besegrade nykterhetens ljus för ett ögonblick, och löjtnanten svarade oredigt: — Trott det? — emedan jag trodde det. Den unge advokatens otåliga min kom honom att anstränga sig åter, och ljuset glimmade ånyo.