Göteborgsposten – 26 februari 1863, sida 2

nneslöt Georgs son, han sjelf skulle i någon mån vara anvarig för gossens död. — Det stackars barnet skall icke sofva en natt till i letta eländiga ruckel, tänkte han, när han knackade på dörren till mr Maldons hus. Min förlorade vän har testamenterat honom till mig, och det skall bli min sak att sörja för bans säkerhet. En kippskodd piga öppnade dörren och betraktade Robert mycket misstänksamt, när hon i stark näston frågade bvad han ville. Dörren till nästa rum stod öppen, och Robert kunde höra skramlet af knifvar och gafflar och lille Georgs späda röst, ja hans muntra prat. Mr Audley sade till pigan att han var från London, att han ville råka mr Talboys samt att ingen anmälan behöfdes; derpå gick han utan krus förbi henne och slog upp dörren till rummet. Flickan stirrade häpen på honom, när han gjorde så, och liksom träffad af en plötslig tanke drog hon förklädet öfver hufvudet och sprang ut i snön. IIon ilade öfver den öppna platsen, tog af i en smal gränd ech stannade ej förrän hon befann sig på tröskeln af en viss krog, kallad Vagnen och Håstarne, som mr Maldon patroniserade. Lsjtnantens trogna tjenarinna hade tagit Robert Audley för en ny och obeveklig uppbördaman af fattigskatt, och hon ansåg denne herres uppgift om sig sjelf, som en historia uppspunnen till förfång för försumlige skattskyldige inom kommunen. Derföre hade hon skyndat att varna sin herre i tid för fienden. När Robert kom in, öfverraskades han af att se lille Georg sitta midt emot en qvinna, som presiderade vid ett bord med smutsig duk, oaptitliga anrättningar och ett tenn