1tAÅULYIOG av UL Aalluda IUIDC MM VI -2UIARVYIL 111. förde i den ryska diplomatien. Ryssarne hafva i Frankrike aldrig emottagits med mera hjertlighet. Vilja då kejsar Alexander och det ryska samfundet ånyo i Polen utgräfva en afgrund mellan sig och Frankrike? IUuru skulle den ryska diplomatien kunna inför Europa taga sig an de kristnas sak i orienten, om Polens nuvarande ställning skulle fortfara? Hafva någonsin turkarne i vår tid gjort något sådant som det ryska regeringen nyligen försökt i Polen? Men fastän det i Ryssland finnes ett slags gammalt turkiskt parti, nemligen kejsar Nicolai gamla vänners; fastän männen af detta parti åter höja hufvudet, och i Moskwa, Petersburg våga jemnföra polska resningen med Sepayernas revolt, tro vi dock icke att de förfärliga åsigter, som drifva dessa män till att jemnföra en kristen nations patriotism med fanatismen hos Nana-Sahibs verktyg, kunna förherrska hos den ädla militära ungdomen, i Rysslands bildade kretsar och i kejsar Alexanders inre. Polen är ett allvarsamt problem för den ryska politiken; denna kan endast lösa det, genom att lyssna till liberalismens och mensklighetens mest upphöjda ingifvelser. AÅr det ej möjligt, att utifrån hjelpa ryska regeringen ur denna svårighet på något sätt, som öfverensstämmer med den europeiska civilisationens känslor? Vi skulle gerna vilja öfvertyga oss derom. J Efter att hafva låtit Ryssland känna Frankrikes makt, har kejsar Napoleon tillfälle att göra sin allierade en stor tjenst och gifva verkligt änskapliga råd. Kejsar Alexander och Ryssland skulle kunna draga stor vinst af sådana hjertligt begärda råd. I alla hänseenden är det för dem af mera vigt att bibehålla sin plats i det civiliserade Europa, än att på det olyckliga Polen utöfva grymheten af en ny eröfring. De skola derföre göra klokare uti att fästa afseende vid Frankrikes enstämmiga mening, än att söka en bräcklig säkerhet i en militärkonvention med Preussen, hvilken skulle såra nationalitetsprincipen, kränka non-interventionsprincipen, förolämpa vår allmänna rätt och oroa Frankrike i dess intressen och dess heder. Vi läsa i en trovärdig korrespondens af d. 14 d:s följande mörka skildring öfver ryssarnes framfart i det olyckliga Polen: Den 8:de rusade en rysk infanterikår, som passerade genom staden Pulawy, med fälld bajonett på befolkningen, som i all stillhet kom ut från kyrkan efter der hållen messa. En hel del unga män blefvo nedstuckna, qvinnor och barn sårades. aken är så mycket mera oförsvarlig som ingen enda insurgent påträffats i staden. Direktören vid polytekniska skolan, hr Okmuski, ville söka att sätta en gräns för dessa förfärliga scener. Han gick ut i full uniform och hade bröstet betäckt med ordnar, samt vände sig till befälhafvaren öfver trupperna med begäran att han skulle inställa blodbadet; men innan officeren ännu hunnit svara, hade soldaterna angripit den lärde professorn sjelf med flera bajonettstyng. Officeren urskuldade sig med soldaternas rusighet. Det är omöjligt, att de förfärliga scener af mord och plundring, för hvilka de olyckliga polackarne varit offer. Afven om upproret icke med hvarje dag spridde sig alltmera, skulle det, redan i händelse det kan bibehålla sig till d. 3 mars (d. 19 febr. i gamla stilen), inverka djupt på de officiela kretsarne såväl i Petersburg som Warschau. På denna dag faller i det ryska riket de lifegnes sista boja och riket har med ens 20 mill. verkliga undersåter mera. Uittills hafva godsegarne utgjort förmedlingslänken mellan regeringen och de lifegna. Redan sedan långt tillbaka hade ett militäriskt nät blifvit spunnet öfver landet, hvilket senare derigenom skulle skyddas från all fara, och de 10 generalguvernörerna samt 32 militärguvernörerna, lutter militär, tycktes ännu icke vara tillräckliga; äfven bland civilguvernörerna instuckos 18 högre militärer. At dessa fördelades trupper på så sätt, att vid hvarje tillfälle af behof genast tillräckliga undertryckningsmedel skulle finnas till hands. Nu är hela denna sedan månader tillbaka inspunna plan söndersliten. Man är ännu mycket på efterkälken med det fullkomliga särskiljandet af godsherrar och nu fria bönder; det kan derföre lätt inses, hvarföre befälhafvarne i Volhyniens och Podoliens militärdistrikter ej vilja eller kunna gifva flera förstärkningstrupper för Polen, ju närmare det nalkas d. 3 mars; man kan äfven finna, huru faran växer, ju flera maskor i det stora nätet som måste upplösas, för att kunna se de mest trängande behofven till godo. Det visar sig nu klart, att dessa annalkande faror hufvudsakligast ledt Ryssland till afslutande af konventionen med Preussen, isynnerhet som man allmänt börjar vänta, det revolutionsmännen inom sjelfva Ryssland skola slå till de första dagarne i mars; dock har Ryssland mycket tvekat om emottagandet af Preussens anbud, ty det känner den Brandenburgska politiken, SOM IYder att hamamna hwanie 13 nnmA