Göteborgsposten – 25 februari 1863, sida 2

på elden, drog för de mörka damastgardinerna, sörjde fo kanarifäglarnes enkla behofs uppfyllande och tog på sig si hatt i det obegagnade rum, som varit ämnadt till hans skrif vare, innan hon omsider önskade honom godnatt. När irländ skan stängt dörren efter sig, steg han häftigt upp från sil stol och gick fram och tillbaka i rummet. — Hvarföre fortsätter jag den började stråten, när jaj ser att den steg efter steg, dag efter dag för mig närmar den olyckligaste slutsats jag kan komma till? Är jag bun den vid ett hjul och måste jag följa alla dess hvälfninga hvarthän än dessa för mig? Eller kan jag sätta mig i qväl och säga att jag uppfyllt mina pligter mot min försvunn vän, att jag sökt honom tåligt men förgäfves? Är jag be rättigad att göra detta? Har jag rätt att nu släppa dei kedja, som jag långsamt bildat genom att foga länk till länk eller skall jag fortfara att foga nya länkar till denna olycks kedja ända till den sista nitas fast och cirkeln är färdig Jag är öfvertygad att jag aldrig skall återse min väns an sigte och att jag icke kan gagna honom genom något bemö dande. Eller för att uttrycka mig i tydligare, smärtsammar ord, jag tror att han är död. Åligger det mig att upptäck: huru han blef mördad? Eller om jag är, som jag tror, på väg att upptäcka det, handlar jag orätt mot Georg Talboyminne, om jag vänder om och stannar. Hvad skall jag göra Hvad skall jag göra? Han stödde armbågarne mot knäet och dolde ansigtet sina händer. Den föresats, som småningom utbildat sig hans sorglosa själ, så att den blifvit nog stark att förvandl denna själ, hade gjort honom till något, som han aldrig för