Göteborgsposten – 24 februari 1863, sida 3

911; unfhuvi;t 1iT. D910CKnolm. — — — — IIva rj eh an da. Inbördes testamente ingifvet till Veseslands sommarting 1824. Som den Store Guden genom vår äckta sammanlefnad icke blifvit välsignad med någre Lifsarvingar och vi därjemte icke vet huru länge vi få med honom lefva tillsammans, alltså och på det inga af våra, slägtingar må rubba eller oroa, Vi med vår liufliga sammanlefnad eller det minsta åtal däruti, utan den, som ötverlefver hafver vi med moget betänkande och sundt förnuft så öfverens kommit, att den som af Oss först dör gifver efter döden härmed till efterlefvande som qvarblifver allan qvarlåtenskap af hvad namn det efter dödstiman vara må och befinnas kan Jämte en hederlig och Christerlig bebrafning till vilorummet grafven, som skjedde i Walla den 27 Nov. 1823. Heivetes-musik i Köln. Man har hörtalas om kattmusik, men hvad vill det säga mot den musikaliska tillställning vi bär gå att omt lormäla, och hvilket komiska intermezzo nyligen inträffade vid en å ett förlustelse-etablissemeat i Köln gifven konsert. En husegare i grannskapet, hvilken var till den grad omusikalisk att han föredrog sin nattro framför den sång och musik, som ljöd så starkt öfver till honom genom konsertsalens öppna fönster, hade ofta protesterat emot dessa fönsters öppnande utan att man funnit för godt fästa något afscende dervid. Han beslöt då att tillämpa den gamla satsen: ondt skall med ondt fördrifvas, och arr äfven i sin ordning en konsert, fastän ej i musikaliskt hänseende fullt så gedigen som de i huset midt emot. Den för ändamålet bestämda orkestern placerades på taket, just utanför konsertsalens öppna fönster; han beväpnade orkesterns medlemmar med blecklock, kastruller, eldtänger, vattenspänner och dylika bleckinstrumenter och knappt hade konserten der öfver börJat, förrän dirigenten för tak kapellet gaf sin signal och slog takt med en stor hammare på an jernplät till en sådan helvetesmusik, att det ej var möjligt att höra en enda af sångerskans ljufva toner derinne i ealen. För att skona de närvarande damernas nerver stängdes förstren några minuter efter det musiken på taket tagit sin början, och musikhataren skördade lönen för sin helvetes-kur genom att för framtiden ej blifva störd i sin ljufva nattro. En förgiltad ring. I en fransk tidning berättas följande egendomliga händelse, hvilken der väckt stort uppseende. För någon tid sedan hade en amatör inköpt några konstsaker i ett masasin i quartier Sainte IIOnor6. Bland dessa saker fanns äfven en mycket vacker ring från renaissancetiden. Då mannen hemkommit, började san närmare undersöka de olika saker han insöpt. Under det att han dervid trädde ringen på fingret, fick han en litan rispa i huden. Han trog åter af sig ringen och lade den utan att vidare tänka derpå, i en låda. Men några dasar senare började han i hela sin kropp erfara in obeskriflig känsla, hvilken paralyserade alla nans krafter. Snart såg han sig föranlåten sänla efter en lakare. Denne igenkände genast symptomerna af ett mineralgift. Han ordinerade it kraftigt motgift, och patienten blef slutligen iterställdd. — Ringen undersöktes af lakaren, ri ken förvt en längre tid vistats i Venedig och wu fann densamma vara af det slag som i Itaien kallas dödsringar och af hvilka man mycrt begagnade sig på den tid, då förgiftningarne voro så talrika. På den sida af ringen som var angerade nu notsatt den hvarå stenen satt, fann man tvenne jonklor af renaste stål och omgifia af små förvaringsrum för ett våldsamt gilt. I ett samNiäm eller i en öfverfylld balsal behöfde blott garen af denna ring något härdt trycka handan på den person han önskade mörda, så att lejonklorna helt lindrigt inträngde i skinnet och han kunde vara viss på att hans fiende redan fölande morgon skulle vara död.