Göteborgsposten – 23 februari 1863, sida 1

nes nevö talade, men vid hans sista ord höjde hon plötslig! hufvudet och stirrade på honom med ett undrande uttryck — en allvarlig frågande blick, hvars fulla betydelse den unge advokaten förstod. — Oroa er för all del ej, lady Audley, sade han allvarligt. Ni har intet sentimentalt nonsens. ingen dum inbillning, lånad af Balzac eller Dumas den yngre att frukta hos mig. Bisittarne i Temple skulle kunna säga er att Robert Audley ej är behäftad med någon af de cpidemicr, hvilkas yttre tecken äro nedvikta skjortkragar och Byroniska halsduksknutar. Jag säger att jag önskar att jag cj i fjol satt foten inom farbrors hus, men jag säger det utan någon sentimental mening utan med en vida högtidligare. Mylady ryckte på axlarne. — Om ni envisas att tala i gåtor, mr Audley, sade hon, så måste ni förlåta en stackars liten qvinna, att hon (j svarar derpä. Robert svarade icke på detta. — Men säg mig, sade mylady med en helt och hållet oförändrad ton, hvad kunde locka er att komma till detta otrofl ga ställe ? — Nyfikenhet. — Nysikenhet? — Jag hade en vän, lady Audley, som jag älskade högt, och sedan jag förlorat honom, ha mina känslor mot andra, fruktar jag, blifvit förunderligt förbit trade. — Ni menar den mr Talboys, som reste till Australien,