Göteborgsposten – 21 februari 1863, sida 2

(Insändt.) Till Polen. O, hvarför skall min Sångmö sjunga, När hon ej Gudagnistan fått, När splittrad är min tankes tunga Och själens djup ej orden nått. O, hvarför skall väl sången klinga I nattens mörka, hemska verld, Der hämndens Engel synes svinga Sitt blodbestänkta, skarpa svärd. Der herrskaren på kejsartronen, Omgifven utaf slafvars hop, Den stolte fursten och baronen Nu stämma in i Czarens rop. Jag ser ett folk, som strider, blöder För fosterlandets ärfda jord, Der sinnet, känslan häftigt glöder Och tanken kläder sig i ord. Mot himlaranden stiger bönen För Polens frihet och försvar, Det är den sälla, sköna lönen Som Polens ungdom än har qvar. Vi uti Sveas sköna dalar, Vi uti Nordens friska land, Vårt hjerta med ert eget talar Med Sympatiens helga band. Vi dela fröjd, vi dela smärta Med Polens ädla, tappra folk. Vi skänska Er vårt hela hjerta Det är vår känslas största tolk. OZ.