Göteborgsposten – 21 februari 1863, sida 2

— Nå så låt den vara, om du är för fin att se om den sjelf. Du har på en gång fått en faslig omtanka om den ler brygghusdörren. Det är väl för att du inte vill att jag skall öppna munnen till herren, det är saken det. Du behöfver inte göra sura miner åt mig för att få mig att tiga. Du blandar dig alltid i talet och klipper af mina ord, innan ag talt ut hälften; men det tål jag inte. Hör du, jag tål nte sådant der. Phoebe Marks ryckte på axlarne, vek ihop sitt arbete, illslöt sin arbetslåda, lade händerna i kors på knäet och satt med de grå ögonen fästade på mannens tjurlika fysiognomi. — Då sätter ni icke synnerligt värde på att bo i Mount Stanning? sade Robert, liksom för att ombyta samtalsämne. — Nej det gör jag visst inte och det mä hvem som vill veta, svarade Lukas, och, som jag sade nyss, om man inte varit så rysligt snål, så kunde jag haft ett värdshus i en stad med dugtigt rörelse, i ställe för detta gamla rucklet, der hatten blåser af hufvudet på en när det stormar. Hvad är väl femti pund, eller hvad är hundra pund —? — Lukas! Lukas! — Du stoppar inte munnen till på mig med allt ditt Lukas, Lukas! svarade mr Marks på sin hustrus vaxning. Jag frågar ännu en gång, hvad är väl hundra pund? — Det är riktigt, svarade Robert Audley med förunderlig tydlighet, riktande sina ord till Lukas Marks, men fästande ögonen på Phoebes ångestfulla ansigte. Hvad är väl bundra pund för en man med den makt, som ni, eller rättare sagdt, er hustru, har öfver den ni talar om?