Göteborgsposten – 21 februari 1863, sida 2

hon vid ett enskildt förhör inför polismästaren erkänt dessa förbrytelser. Sedan hon uppgifvit sina lefnadsomständigheter, af hvilka de vigtigare äro för allmänheten bekanta, öfvergick ordföranden till förhöret angående mordet. Anna Brita Persson förklarade, att hon ej hade annat att omtala än hvad hon redan bekänt i poliskammaren, och aflade derpå följande berättelse: Hon hade haft affärer med åtskillga sjömän, dels på svenska och dels på engelska båtar, och köpte af dem tyger, hvilka hon sedermera försålde. En dag under förliden sommar kom den då för henne obekanta Lotta Andreasdotter upp till henne i hennes bostad och utbjöd tyger. Men hon hade sjelf sådane till salu, hvilka lågo framme på en soffa. De kommo då att talas vid och blefvo sedermera allt mer och mer bekanta samt kommo äfven, redan före höstmarknaden, i affärer med hvarandra. Slutligen beslöto de äfven att göra gemensamma affärer med matroserna på Harleqvin, af hvilka hon blott kände den ene, hvilken skulle heta Vincher, och hvilken kunde tala något svenska. . Då domaren härvid anmärkte att enligt kaptenens på Harleqvin uppgift ingen person med namnet Vincker funnits på nämnde ångbåt, äfvensom att ingen af besättningen kunnat tala svenska, upprepade hon blott att det förhölle sig som hon uppgifvit. Till denne Vincker hade Lotta Andreasdotter lemnat först 40 och sedan 10 rdr, emot att Vincker skulle hemföra klädningstyger och kläden från England. Då Harleqvin lördagen d. 25 oktober anlände hit till staden, voro Lotta Andreasdotter och Anna Brita Persson trenne gånger nere vid ångbåten, sista gången på aftonen. Vincker lofvade dem då att de skulle få sakerna, så snart de blefve ensamma. Lotta var missnöjd och fordrade att ettdera få sina penningar eller ock varorna. Brita Persson gick förut hem, lemnande efter sig Lotta, som en stund derefter kom till hennes bostad, åtföljd af trenne engelsmän, af hvilka Vincker var den ene. Lotta var då fortfarande ond och förebrådde äfven Anna Brita att ha inledt henne i affärer. Engelsmännen hade med sig ett par buteljer, ur hvilka de bjödo de båda qvinnorna hvar sitt glas. De suto derefter och pratade sing emellan. Under tiden blef Anna Brita sömnig. En af de båda engelsmännen, hvilkas namn voro obekanta, fattade slutligen Lotta i armen och förde henne med sig ut. Den andre följde efter, men Vincker stannade qvar inne. Anna Brita var fortfarande sömnig, men hörde likväl trampningar och buller ute på vinden. Klagoljud eller skrik förnummos dock ej. Anna Brita frågade slutligen efter Lotta, men V. svarade härpå: Lät mans dem roa sig. Om en stund kommo de båda engelsmännnen åter in, hvarefter alla fyra gingo ut på vinden. Mordet var då begånget. Anna Brita hade förut skurat och i skurbaljan som stod ute på vinden fanns mycket blod. Golfvet var äfvenledes blodigt. Anna Brita tog några skurtrasor och upptorkade blodet på golfvet. Under tiden vågade hon ej se åt det håll der liket, hvilket engelsmännen under tiden hissade upp på vinden, var. Bräderna på vinden öfver makarne Perssons rum lågo lösa och engelsmännen hade väl nedlagt liket derunder. Ordföranden anmärkte härvid att bräderna tvärtom varit tillspikade. Då ha väl engelsmännen spikat till dem, blef svaret. Engelsmännen aflägsnade sig efter mordets begående, i det de kastade till Anna Brita en summa af 41 rdr och lofvade att hon skulle få mera ifall hon tege, men att om hon omtalade något, skulle de döda äfven henne. Då de gått, lade hon sig och drog täcket öfver hufvudet. På vinden till sitt rum hade Anna Brita ej varit förrän söndagen före sitt häktande. Hon fann då der tvenne Lottas kjolar och hennes kofta, hvilka plagg, äfvensom hennes sjal, den hon morgonen efter mordet fann utanför sin dörr, hon medgaf sig ha lagt först under tvättpannan i tvätthuset och sedan i afträdet. Hvad beträffade den blod, som funnits på vedträna i vedboden, uppgaf hon att den förmodligen kommit af de vid upptorkningen af bloden begagnade skurtrasorna, som blifvit i vedboden inkastade. De blodiga klutar som funnits i skrubben i rummet hade ej såsom uppgifvits tillhört stoppningen på den dyna som hon af en annan hustru haft till låns, utan varit andra lappar, som hon haft. Hvad blod som fanns inne i rummet hade uppkommit deraf att hon ofta spottat blod. Den fuktighet som dragit sig ned genom gipstaket i det underliggande rummet hade varit svagdricka som runnit ur ett drickesankare, hvilket varit stående i skrubben. Sedan mordet begicks sade hon sig blott ha haft en enda tanke, den att flytta ifrån stället, ty hon var ständigt förfärad då hon var hemma och alltid mörkrädd om aftnarne (!) Målet uppsköts för inkallande af vittnen.