Göteborgsposten – 21 februari 1863, sida 1

mm — — — — — ö— ä— —k— —— ———— — Han drack sin andra kopp the, sköt undan tallrickenmatade sina hundar och tände sin pipa, medan Phoebe bar bort thsbrickan. Vinden for hvinande öfver det öppna fältet och genom den nakna lunden samt skramlade vildt med fönsterrutorna. — Det drag, som kommer här från tre håll, från de begge fönstren och dörren, gör icke rummet trefligare, mumlade Robert, och det är just ingen angenäm känsla man erfar, då man tycker man står i kallt vatten upp till knäna. Han rörde i elden, smekte sina hundar, tog på sig sin ofverrock, rullade den gamla skröpliga soffan tätt intill kaminen, svepte sin jernvägsmatta omkring sina ben och sträckte sig raklång ut på den smala tagelstoppade soffmadrassen. Han låg der och rökte och betraktade de blågröna rökkransarne, som hvirflade upp mot det mörka taket. — Nej, mumlade han åter, det är en qvinna, som kan behålla en hemlighet. En domstol skulle icke få mycket ur henne. Jag har sagt att värdens enskilta rum var blott genom en mellanvägg af korsvirke skildt från Roberts. Den unge advokaten kunde höra hur i värdshussalen två eller tre landthandlande och några arrendatorer pratade och skrattade invid disken, medan Lukas Murks serverade dem med sina dryckesvaror. Ofta kunde han tillochmed urskilja orden, isynnerhet värdens, ty denne talade hest och högt och hade något skrytsammare i sitt sätt än någon af kunderna. — Den karlen är en narr, sade Robert, i det han lade bort sin pipa. Jag skall gå och tala med honom om en stund,