Göteborgsposten – 20 februari 1863, sida 1

Öppnandet af Trollhätte kanal. Till direktionen för Nya Trollhätte kanalbolaget har idag afgått en skrifvelse, undertecknad af de större exporthusen här på platsen och af följande lydelse: Då i anseende till detta års milda vinter den utrikes sjöfarten varit fullkomligt obehindrad och årstiden nu är så långt framskriden, att någon allvarlig köld under denna och nästa månader icke torde vara att förvänta, taga sig undertecknade friheten att till Direktionen framföra sin önskan, det Trollhätte kanalverk måtte öppnas för seglationen något tidigare än vanligt och om möjligt senast d. 15 nästk. Mars. Emedan det är af stor vigt för Göteborg, att så tidigt som möjligt erhålla den ;vanliga tillförseln af brukseffekter, destomer som dels de ångfartyg. hvilka befordra post och gods mellan Göteborg och London —Hull redan börjat sina turer, dels sjöfarten i allmänhet snart är i full verksamhet och de vermländska lastageplatserna och hamnarne, belägna kring Wenerns stränder, enligt tillförlitliga underrrättelser äro fria från is, så tillförse sig undertecknade att direktionen behagar vidtaga nödiga mått och steg till uppnående af ofvan uttryckta önskan. Göteborg d. 19 Febr. 1863. (underskrifter) Det är att förmoda, att kanalbolagets direktion villfar ifrågavarande begäran, så mycket snarare som slussarnes tidiga öppnande är i bolagets eget intresse. Vidäkbolagsstämma igår med delegarne i ångfartyget Gustaf Wasa, beslöts att en utdelning skulle ske för sistl. året med 20 proc. å hvarje aktie. Soteld utbröt kl. omkr. 8 igår afton i traktör Hallbergs hus N:o 18 vid Torggatan, men blef efter någon stund släckt, utan att brandsignaler behöfde gifvas. Från Manschester skrifver vår korrespondent under d. 13 dennes: Vi hafva under veckans lopp haft nära nog dagliga underrättelser från Amerika, hvilka sammanlagda leda oss till den öfvertygelse, att kriget måste fortsättas, alldenstund Nordstaterna ej vilja lyssna till någon annan basis för fredsunderhandling än Unionens bestånd i sin helhet, och Sydstaterna förklara sig hellre vilja träda under engelskt eller fransyskt välde än åter förenas med Norden. Alltså krig, krig på lif och död, på hvilket ingen kan se något slut och i fråga om hvilkets långvarighet såväl nordsom sydamerikanare instämma, att det lika väl kan räcka i 10 år som 10 månader. — Dessa om än mörka utsigter äro dock så till vida välkomna, som de något försätta oss ur den ovisshet hvaruti vi så länge svärvat och göra att affärerna, om än inskränkta, dock återtaga sin vanliga gång. Priserna å bomull och garner, som vid veckans början gåfvo vika, hafva i går och i dag åter höjt sig, hvilket ej är att undra öfver alldenstund noteringen i New-York å New-Orl. middl. d. 31 Jan. var 96 c., ett alldeles oerhördt pris, hvilket, ifall det bibehåller sig, måste komma att föanleda till betydliga skeppningar dit trån Liverpool. De för ej länge sedan öfver hela England så allmänt uttalade sympatierna för Sydstaterna börja mer och mer svalna, sedan kriget genom emancipations proklamationen antagit karakteren af frihetskrig för slafveriets upphäfvande. En mängd offentliga möten hafva egt rum såväl här som i London, Liverpool, Bradford m. fl. städer, uttryckande lifliga sympatier för slafvarnes frihet, och hvaraf gillande af Nordens sak bli en gifven följd. Men. som bevis på huru föga uppriktighet som finnes i denna Lincolns emancipationsproklamation, försäkrade en högst respektabel, här boende ocitizenfrån New-York, democrate, att Lincoln skulle med uppräckta händer garantera sydstaterna slafveriets bestånd för tid och evighet om de åter ville inträda i Unionen. Detta är till en del allmänna meningen här, hvarföre dessa offentligen uttryckta sympatier böra mera tillskrifvas ideen än motivet; men de äro icke desto mindre indirekta gillanden af Lincolns regering och Nordstaternas sak. Skandinavien, bedömdt i Ryssland. Den i Petersburg utkommande tidningen Swevernaja ptsjelå (Nordiska Biet) innehåller i sitt nummer för lördagen d. 5 jan. d. å. följande artikel: Den skandinaviska verlden, hvilken under nästan hela medeltiden höll Europa i skräck och bätvan och derpå nådde höjdpunkten för sin politiska storhet, hade redan under tretioåriga kriget stigit ned från denna ansedda plats på den europeiska historiens skådeplats, och de trenne stater, af hvilka den utgöres, tyckas ha försonat sig med den mera anspråkslösa roll som makter af andra ordningen, hvilken tillfallit dem efter Wienerfördraget af år 1815. Under förlidet år tycktes det slutligen, som att Skandinavien skulle vakna upp till ett nytt och verksammare politiskt ht. Konung Carl XV, som för icke länge sedan besteg den svenska och norska tronen, har djerft ställt sig i spetsen för denna rörelse: han har tillaehmaa HUnnmuntrat dan