Göteborgsposten – 19 februari 1863, sida 2

En skål för representationsförslaget. (Utbringad på Opinions-sexan d. 17 Febr. af hr Azel Krook.) Mine Herrar! Nyligen har delgifvits oss ett från vår älskade konung utgånget förslag, hvilket djupt ingriper i statens allmänna förhållanden och med samma äfven i den enskildes. Det är derföre hvarje svensk mans ratt, att säga sin mening om en för fäderneslandet så vigtig angelägenhet. Det närvarande är förmedlingslänken mellan det förflutna och det tillkommande. Denna stunden som är innefattar på samma gång minnets rika erfarenhet och framtidens glänsande löften. Båda uppsamlas de i detta nu, som ljusstrålarne uppfångas i prisman. Blicken riktas derföre nu tillbaka på våra minnens tideböcker, på vårt lands historia, löper genom denna blad för blad, skärskådar derpå ögonblickets ståndpunkt, den närvarande handlingen, för att läta tanken ställa den i ett organiskt sammanhang med redan utförda andra handlingar, och irrar slutligen bort i det blifvandes vida rymd, för att om möjligt söka skönja framtidens löften. Hvad slår emot oss ur häsdens blad, hvad möter i dem vår blick, hvad samband ha deras taflor med denna stunden? Jo, vi träfsas af en syn, som vidgar vårt bröst, lifvar vår håg, stärker vår förtröstan. Vi se, huru svenska folket aldrig svikit sin frihet, huru en fri författning alltid utgjort dess dyrbaraste skatt. Den har vexlat former, ty den måste det. Intet menskligt är evigt beståndande. Menniskan sträfvar genom alla generationer åt idealet. An anser hon för dettas nående den ena sormen för hennes verksamhet vara den bästa, än den andra — och så vidare genom hela hennes utveckling. Svenska folkets kärlek till sin fria författning skönjes ända långt bort i vår sagoålders töcken. Med samma vår historia kan sägas till sina konturer bestämd, visar hon oss, huru Torgny lagman på allshärjathinget under menighetens sköldebrak och vapenklang talade kraftiga, varnande ord till en despotiskt sinnad konung. Vandra vi vidare i vårt förflutnas bildergalleri, framträda der emot oss en Engelbrekts och Sturarnes höga, vördnadsbjudande gestalter. Stödda på folkviljan, reste de en hel nation mot herrsklystna furstar, som ville slå vår urgamla frihet i bojor. Det är samma tanke, som genomskimrar den förste Wasas romantiska saga. Det är samma kärlek till frihet och rätt, som förde vår Gustaf Adolf ut i den stora striden mot andligt och verldsligt förtryck i förening. Bär ej den tionde Carls krigiska krönika samma vittnesbörd? Hans tåg till Polen var ej frukten af en eröfringens, utan en sjelfuppehållelsens plan, och hade hans politik i ett senare århundrade äfven varit andra makters, skulle ej våra dagar så fläckate af oskyldigt blod som nu. För landets frihet gick tolfte Carl ut i härnad mot de trenne mäktiga furstar, som då lade råd om Sveriges delning — och för att stadga friheten, underkastade sig nationen de! största försakelser och lidanden. Märkligt