Göteborgsposten – 19 februari 1863, sida 2

nin ljufva vän — icke om hans lättja, hans cigarrökande eller hans hundar eller något annat hos honom misshagar dig. — Det är icke det jag menar, sade hon tvekande. Mr Robert Audley är mycket hygglig och mycket hederlig också, nen du förstår att jag är en nägot ung tant för en sådan nevö, och — — Och hvad, Lucy? frågade baroneten häftigt. — Den stackars Alicia är något svartsjuk på den uppmärksamhet mr Audley visat mig, och — och jag tror hon skulle känna sig lyckligare om din brorson icke dröjde här längre. — Han skall resa redan denna afton, utropade sir Michael. Jag har varit blind och tanklös, som icke tänkt derpå förut. Min lilla tjusande Lucy, det var orätt mot Bob, att utsätta bonom för dina farliga behag. Jag vet att han ir så god och hederlig som någon menniska kan vara, men — men — han skall resa i qväll. — Men du går väl icke för tvärt till väga? Du blir ju icke ohöflig mot honom. — Ohöflig. Nej, Lucy. När jag lemnade honom, gick ban och rökade i lindallen. Jag skall gå och låta honom veta att han måste begifva sig på väg inom en timma. I den bladlösa lindalleen, der Georg Talboys stått aftonen före den dag han försvann, sade sir Michael Andley till sin brorson att slottet icke passade till vistelseort för honom, och att mylady var för ung och för vacker för att bli förenål för en vacker tjugoåttarig nevös uppmärksamhet. Robert blott ryckte på axlerne och höjde sina tjocka varta ögonbryn, när sir Michael gaf en vink härom.