Göteborgsposten – 18 februari 1863, sida 2

gick i densamma all6e, som Georg Talboys hade liknat vid en kyrkogärdsallee, och han kämpade sitt unga tappra hjertas strid under de bladlösa träden. — Hvad jag är narraktig, som tar mig det så när! ropade han stampande på den frusna marken. Jag visste ju. alltid att det skulle gå så; jag vissto alltid att hon var hunlrade gånger för god för mig. Gud välsigne henne! Hvad hon talade ädelt och hjertligt; hvad hon var skön med purpurrodnaden på sin klara brunetta hy och tårar i de stora grå ögonen — nästan så vacker som den dagen då hon red öfver gärdesgärden och lät mig sätta qvistar på hennes hatt, när vi redo hem! Gud välsigne henne! Jag kan utbärda allt, så framt hon ej tycker om den der baksluge juristen. Den der baksluge juristen, sågom sir Harry kallade mr Robert Audley, stod i salen och såg på en karta öfver de mellersta grefskapen, då Alicia kom ut ur biblioteket med röda ögon efter sitt samtal med den på räfjagt begifne baroneten. Robert, som var närsynt, höll kartan på ett halft tums afständ frän ögonen, när den unga damen nalkades honom. — Ja, sade han, Norwich ligger i Norfolk, och den narren, unge Vincent, sade att det låg i Herefordshire. Ah, är du der, Alicia. Han vände sig om, så att han ställde sig i vägen för sin kusin, som ville gå upp i öfra våningen. — Ja, svarade miss Audley tvärt, i det hon försökte gå förbi honom. — Har du gråtit, Alicia? Den unga flickan bevärdigade bonom icke med ett svar.