rernas beväpnande. —— — — — llvarjehan da. Carl XI och tvenne småländska kyrkoherdar. Då Borgholms slott var under byggnad reste kungen på sitt vanliga vis, endast åtföljd af en stalldräng, inkognito genom landet på bondvagn. Ankommen till Småland, tog han nattqvarter på en prastgärd, en lördagsafton, och blef mycket gästfritt emottagen af prestfar och hans gumma. Under natten inträffade stark åska och regnet föll i strömmar ned öfver huset, hvari ban låg, och hvars torftak var så dåligt att regnet trängde genom detsamma; hvarthän kungen än flyttade sin säng om natten, hemsökte honom takdropp, hvilket mehnligt inverkade på hans lynne och gjorde honom otålig. Efter uppstigningen möttes han af den fryntlige presten, som af vanan lärt sig att vara nöjd äfven med det otäta taket, och tillfrågades af denne huru han sofvit, hvarpå kungen svarade: ÅIIuru kan man sofva i ett sådant rackarehybble, der man ickt kan ligga torr); hvarpå presten ödmjukt försäkrade att ban lemnat sin gäst det bästa rummet, och att i det, han och bans hustru bebodde, funnes icke annat råd, när dylikt väder inträffade, än att han höll ett tråg öfver mor medan bon sof och att hon gjorde sammaledes med honom, samt att den cländiga byggnaden icke ännu kunnat repareras, emedan, då han tillträdde pastoratet, både kyrka och prestgård voro nedruttna och förfallna, och som Guds hus hade företräde, hade det först blifvit byggdt samt hans fattiga församling lofvat att när den litet hemtat sig, skulle den också bygga prestgård, och bad ban sin gäst visa honom den äran och stana öfver middagen och förut böra en kristlig predikan, då han skulle finna ett herrligt Ierrans tempel, och att kyrkoherden vore älskad af sin församling som en far. Kungen qvarstannade, emottog bjudningen, och erfor icke allenast att kyrkan var vacker, utan att äfven predikan var bättre än man vanligen får höra på landet, äfvensom att, när Gudstjensten var slut, folket omringade sin kyrkoherde och visade de mest öjäfaktiga bevis att ban var af dem älskad. Efter en intagen tarflig middag, reste kungen från det välmenande, beskedliga prestfolket, särdeles belåten och begaf sig till en annan prestgård, som var belägen i Kalmar län. När han med sin bondvagn inkörde på gården, stodo fler: ekipager förspända, tillhörande socknens herrskaper, och blef kungen hvarken af de församlade eller af presten sjelf synnerligt väl emottagen, utan yttrade den sednare temligen högt att det vore beklagligt, att presterne blifvit ålagde den så kallade gästningen och nödgades emottaga obekanta personer från ländsvägen. Sedan de främmande afrest, vände kungen sig till prosten och yttrade: ÅJag ser ni bor pråktigt och långt öfver hvad kungens husesyns-ordning består, bvartill denne svarade,hvad har ni att göra med den eräla kungens ordningar? När jag kom hit, var här en eländig koja, som ick. anstod en bättre och lärd karl, hvarföre jag körde den rika församlingen att bygga mig ett anständigt hus, hvarvid kungen inföll med fråga om kyrkans beskaffenbet, då presten sade att det var ett gammalt ruckle, som i sinom ti skulle blifva ombygdt, och att han nog skull: veta att dertill hälla bönderna. Kungen beparde härpå få se kyrkan, och presten eftersände klockaren med nycklarne och affärdade sin gäst utan vidare uppmärksamhet. Påföljande morgonen reste kungen från prestgården, utan att gifva sig tillkänna; men när det led emot den 1 Maj påföljande året, erhöll konsistorium i Wexja (Kalmar stift tillhörde då äfven Wexjö) följande kongl. ordinans: Som kyrkoherden i N. visat en särdeles färdighet att bygga kyrka, och kyrkoberden i 8. att af församlingen förskassa sig