Göteborgsposten – 17 februari 1863, sida 2

genom verden som öfver fältet — rakt fram och öfver allt, som är i hennes väg. Hvad hon skulle ha blifvit hygglig, om hon uppfostrats i Figtree Court! Om jag någonsin gifter mig och får döttrar — hvilken händelse Gud förbjude! — så skola de uppfostras i Paper Buildings och få spatsera endast i Temple-Gardens. De skola ej komma utanför portarne, tills jag för dem öfver Fleet Street till S:t Dunstans kyrka och lemnar dem i deras mäns händer. Mr Robert Audley fördref tiden med dylika reflexioner, tills mylady åter kom in i förmaket, ungdomsfrisk och strålande i sin eleganta morgondrägt, med de gula lockarne glänsande af det parfymerade vatten, hvari hon badat, och den sammetsklädda portföljen i handen. Hon lade en liten palett på bordet vid fönstret och började blanda färgerna. Robert följde hennes rörelser med halfslutna ögon. — Kan jag vara säker på att min cigarr icke besvärar er, lady Audley? — Det kan ni visst; jag är van vid tobaksrök. Mr Dawson rökade hela aftonen, när jag vistades i bans hus. — Är icke Dawson en bra karl? frågade Robert i likgiltig ton. Mylady brast ut i sitt vanliga välljudande skratt. — Den hederligaste menniska i verlden, sade hon. Tänk bara! — han betalte mig tjugofem pund om året; det blir sex pund och fem shilling i qvartalat. Hvad jag kommer väl ihåg hur jag emottog dessa penningar — sex gamla mörka guldmynt och en liten hög smutsigt otrefligt silfver, som kom direkte från penninglådan i apoteket. Och hvad jag var glad, när jag fick dem, då deremot nu — jag kan