Göteborgsposten – 17 februari 1863, sida 2

etafvar illa och icke kan höja ögonbrynen till hårfästet. Ilan skulle gå genom elden för den flicka han älskar, då deremot du — — Just nu då Robert hunnit bereda sig att bemöta sin kusing häftiga utfall och detta tycktes ha nått sin kulminationspunkt, tystnade den unga damen tvärt och bröt ut i tårar. Robert sprang upp från emman och släppte sina bundar på mattan. — Käraste Alicia, hvad vill detta säga? — Det är — det är —äbara plymerna på min hatt, som kommit i ögonen; och innan Robert kunde undersöka huruvida detta påstående var öfverensstämmande med verkliga förhållandet, hade Alicia störtat ur rummet. Mr Audley ämnade följa henne, när han hörde hennes röst från gården nedifrån blandad med ljudet af hästhofvar och ett larm åstadkommet af gästerna, betjenterna och hundarna. Sir Harry Toves, den förnämste unge jägare i trakten, hade tagit hennes lilla fot i ein hand, när hon sprang upp i sadeln. — Bevara mig! utropade Robert, i det han betraktade den muntra kavalkaden tills den försvunnit under hvalfbågen. Hvad betyder allt detta? Hvad hon sitter förtjusande till häst. Hvilken vacker gestalt och hvilket vackert ärligt rosenkindadt ansigte! Men hvarför skall hon på det sättet flyga på en menniska, när man icke förargat henne på minsta sätt. 8å går det när man läter flickor säta af i fyrsprång efter bundaraa. Hon lär sig betrakta allt här i verlden som en timmerstock af sex fot eller en sjunken gärdesgärd; hon går