Göteborgsposten – 16 februari 1863, sida 3

Litvets skyddsenglar. När hjertar klappar an af sulla längtan Och än af vilda, stormande bogär: När ej du sjelf förklara kan den irängtan, Det svall af känslor, sum förnimmes der; tvem tyder då för dig dess gåta — hvem Om icke Kärleken trån ljusets hem? När härdt dig drabba alla olycksöden, Som fordom Job; när blistrar kring dig slå. När plågan, qvalen, sorgerna och nöden, tålögda, dystra, vid ditt läger stå: Hvem gjuter balsam då i dina sår? Blott Tålamodets engel det förmår. När vilda stormar kring din hjessa susa. På tid.us vida, klippuppfyllda haf; När högt dess vågor kring din julle brusa, Och den hvart ögonblick tycks gå i qvaf: Hvem styr dam då med stark och öfvad hand? — Det loppet är, som lotsar dig i land. När sjelfva IIoppet viker från din sida, Dess stjerna slocknar på din mörka led: När ej mot stormen mer du maktar strida, Men dignar kraftlös jemte rodret ned: Hvem kommer då med ljus och lugn och tröst? — Det Bönen är, ur djupet af ditt bröst. . En gång, när lifvets mödor och bekymmer Bakom dig ligga i ett dunkelt Förr; När grafvens natt ditt trötta öga skymmer Och dödens lia klappar på din dörr: Hvem följer då dig på din sista färd? — Iron är det, tron uppå en bättre verld.