Göteborgsposten – 16 februari 1863, sida 2

skjortas veck voro fuktiga af dimman, och hvars lynne icke vnnnie på att han väntat fem minuter på brudparet. Lukas Marks klädd i sina illasittande söndagskläder, såg visst icke bättre ut än i sin hvardagsdrägt; men Phoebe, som var klädd i en ljusgrå frasande sidenklädning, hvilken hennes fru nyttjat ett halft dussin gånger, såg ut som en riktig dame, såsom ock vigselaktens fåtaliga åskådare anmärkte. Det var åtminstone en mycket skugglik dame med obestämda konturer och blek ansigtsfärg, med ögon, hår, hy och drägt af en så ljus och obestämd färg, att i den dimmiga novembermorgonens halfmörker en vidskeplig främling skulle kunnat taga bruden för vålnaden af någon annan brud, som var död och begrafven i hvalfven under kyrkan. Dagens hjelte, mr Lukas Marks, bekymrade sig ej derom. Ilan hade sätt den hustru han valt och hvad som alltid utgjort mälet för hans önskningar, neml. ett värdshus. Mylady bade gifvit dem de sjutiofem pund, som erfordrades för inköpet af rekommendationen till kunderna, husgerådssakerna och lagret af öloch spritdrycker i ett litet värdshus, eom låg midt i en liten enslig på en bergshöjd belägen by, kallad Mount Stanning. Huset var just icke vackert; det hade något förfallet och våderbitet i sitt utsvende, der det stod på sin höga fot, skyddadt blott af fyra nakna och förvuxna poplar, som sågo skröpliga och eländiga ut, emedan de skjutit för hastigt i vädret. Vinden hade fritt spel vid Castle Jun, och den gjorde stundom ett grymt bruk af sin makt. Det var vinden, som slog och böjde utbusens och ställets låga halmtak så att det hängde ner som en slokig hatt hänger