Göteborgsposten – 16 februari 1863, sida 1

— De begge qvinnorna autto tillsammans framför brasan i myladys toilettrum, hvars fönster skymdes af murgrönslöfven, denna mulna oktobereftermiddag. — Är du verkligen kär i den fula tafatta menniskan: frågade mylady skarpt. Flickan satt på en pall vid sin frus fötter. Hon be svarade icke genast myladys fråga, utan satt och såg några ögonblick i brasans röda aigrund. Derester sade hon, snarare som om hon talade för sig sjelf, än till svar på myladys fråga: — Jag tror icke att jag kan älska honom. Vi ha vari tillsammans sedan vi voro barn, och jag lofvade, när jag var icke mycket öfver femton år, att jag skulle bli hans hustru Jag vågar icke bryta det löftet nu. Stundom har jag tänk ut de ord jag skulle säga bonom, låta honom veta att jag ville bryta med honom, men orden ha dött på mina läppar och jag har sutit och sett på honom med en qväljande kän. ela i min hals, som hindrat mig att tala. Jag vågar icke slå upp med honom. Jag har ofta betraktat honom läng och uppmärksamt, när han sutit och skurit en käpp med sir stora fällknif, tills det har förekommit mig som om det vor just sådana män som han, hvilka locka deras fästmör til ensliga ställen och döda dem, emedan de brutit sitt ord Som gosse var han alltid våldsam och hämndlysten. Jag så bonom en gång taga fram den knif, hvarom jag talat, i e tvist med sin mor. Jag kan försäkra er, mylady, jag måst gifta mig med honom. — Det skall du visst icke göra, du däraktiga flicka svarade Lucy. Tror du att han vill mörda dig? Tror di