Göteborgsposten – 14 februari 1863, sida 2

embetsmän och ansedda magistratspersoner, som kanske skulle räddat henne, lägo och mullnade i deras grafvar; tappra unga kavaljerer, som skulle dött för henne, hade fallit på fjerran slagfält; hon hade lefvat för att se den generation hon tillhörde blekna bort som en dröm, der hon gick till bålet endast följd af okunnigt bondfolk, som förgätit alla hennes välgerningar och swådade benne såsom varande en elak trollpacka. — Jag tycker icke om sådana sorgliga berättelser, mylady, sade Phoebe Marks rysande. Man behöfver icke läsa böcker för att känna det hemska på detta dystra ställe. Lady Audley ryckte på axlarna, skrattande åt sin kammarjungfrus uppriktighet. — Det är ett dystert ställe, Phoebe, sade hon, fast det icke går an att säga sättill min gamla kära man. Fast jag är gift med en af de mest inflytelserika män i grefskapet, tror jag nästan att jag hade hka så trefligt när jag var hos mr Dawsons, och dock vill det något säga att bära sobel, som kostar sextio guinder, och ha tusen pund använda på sina rum.