Göteborgsposten – 14 februari 1863, sida 1

du vet Alicia, sade baronetten allvarligt, och ditt uppförande smartar henne djupt. — Jag tror icke en smula af det der, pappa, svarade Alicia djerft. Ni anser henne känslig, emedan hon har små hvita händer och stora blå ögon med långa ögonhår och alla slags fantastiska mandtr, som ni dumma karlar kalla förtjusande. Känslig! Jag har sett henne göra gryama gerningar med de smala hvita fingrarna och skratta åt den smärta hon vållade. Jag är mycket ledsen, pappa, tilla le hon blidkad af fadrens bedröfvade utseende, och fast hon har kommit mellan oss begge och beröfvat den stackars Alicia ert ädla hjertas ömhet, skulle jag vilja hålla af henne för er skull; men jag kan icke och Cesar kan det icke heller. Ilon kom en gång bort till honom med sina röda läppar öppnade så, att de små hvita tänderna glänste mellan dem och smekte hans stora hufvud med sin mjuka hand, men om jag icke hade hållit honom i halsbandet skulle han flugit på henne och strypt henne. Hon kan förtrolla alla karlar i Essex, men hon skall aldrig kunna ställa sig in hos min hund. — Din hund skall skjutas, sade sir Michael häftigt, om hans raseri nånsin blir farligt för Lucy. Newfoundlandshundens ögon rullade långsamt åt det håll der den talande stod, som om han förstått hvarje ord, som sagts. Lady Audley kom händelsevis in i rummet i det:a ögonblick, och djuret lade sig ned bredvid sin hercska inna med ett doft morrande. Det låg någonting i hundens sätt, som vittnade mera om fruktan än om vrede, så otroligt det än synes att Cesar kunde vara rädd för en så fint byggd varelse som Lucy Audley.