Göteborgsposten – 13 februari 1863, sida 3

— —— —— Klockorna och Tornväktaren. En naga af —k. (Forts. fr. föreg. N:r.) Den stora rikemansklockan svängde sin kläpp och sjöng: Bing, bingeli bång! Jag ringer min sång. Till rikemans lof, För Kungen i hof, Bing, bingeli bång. Hör klockans sång, För herr grossören, För rika bankören, För vaålborna fröken, För procentarn, den göken, Jag hörde min sång, Bing, bingeli bång. Jag hör ej till facket, Som ringer för packet, För barn utaf nöden, Som svultit till döden. För dessa, bing, bång! Har jag ingen sång. Den stora rikemsnsklockan tystnade, den gamle tornväktaren satt tankfull och drömmnde, han syntes blekare än vanligt; en sorgens tår dallrade i hans öga. Den stora klockans svarta otacksamhet grämde den gamle, Var ej så nedslagen, fader tornväktare, öfver min stolta kamrats hogfärd; jag skall gerna vid din död låta höra mina toner, och om dessa ej äro så starka och dånande, så äro de milda och vänliga, sade den lilla fattigmansklockan. Uti mig finnes ej ett uns silfver, men ej heller vidlåda fattigas tårar min rena malm, tagen ur de höga bergens djupa schakter. Jag är gifven af fattige, men tacksamme och lycklige arbetare såsom en ringa gåfva till Guds hus. Jag kallar rik och fattig, bög och låg till andakt och böp. Vid mina stilla toner flyga de fattiges själar så glada från jordlifvet till evigheten, från sorger och bekymmer till ovansklig glädje och fröjd. Du bar förspillt dina krafter med att