Han bemöttes på det mest förekommande sätt af den kontorist han tillsporde. Denne unge man eftersäg förhållandet i en af böckerna och sedan han genomläst listan på de passagerare som afgått med Victoria Regia, sade han till Robert, att deribland fanns ingen med namnet Talboys. Den sednare frågade vidare om någon af passagerarne skrifvit in sitt namn en kort stund före fartygets afgång. En af do andra kontoristerna såg upp från sin pulpet, då Robert gjorde denna fråga. Han sade att han erinrade sig att en ung man kommit in på kontoret och betalt sin billjett klockan half fyra om eftermiddagen. Hans namn var det sista på listan — Thomas Brown. Robert Audley ryckte på axlarna. Georg kunde omöjligt haft något skäl att antaga ett nytt namn. Han frågade den kontorist, som sist talat om han kunde erinra sig denne mr Thomas Browns utseende. — Nej, kontoret hade då varit fullt med folk, menniskor hade sprungit ut och in och han hade icke egnat någon särskilt uppmärksamhet åt denna siste passagerare. Robert tackade dem för deras höflighet och önskade dem god morgon. När han höll på att gå, kallade en af de unge männen på honom. — Jag minns nu, sir, sade han, något rörande denne mr Thomas Brown, han bar armen i band. Robert Audley hade icke annat att göra, än återvända till staden. IIan inträdde i sina rum kl. sex samma afton alldeles uttröttad af sin gagnlösa efterspaning. Mrs Maloney bar till bonom hans middag och vin från en källare i Strand. Aftonen var kall och ruskig, och tvät