Göteborgsposten – 13 februari 1863, sida 1

Hon kan få stå der och knacka, om hon har lust. IIvarför nyttjar hon icke sin egen nyckel istället för att vilja ha mig att gå upp ur sängen, när jag är halfdöd af trötthet. Den som knackade, gjorde det ännu en gång och upphörde sedan, sannolikt uttröttad af det fåfänga försöket, men omkring en minut sednare vreds en nyckel om i dörren. — Hon bade då hela tiden nyckeln med sig, sade Robert. Jag är rätt glad att jag icke steg upp. Dörren mellan förmaket och sängkammaren stod halföppen, och han kunde se tvätterskan stöka omkring dammande möblerna och ordnande saker, som aldrig varit i oordning. — Är det ni, mrs Meloney? frågade han. — Ja, sir. — Hvarför i all verlden höll ni sådant väsen vid min dörr, när ni hade nyckeln med er hela tiden? — Väsen vid dörren ? — Ja det infernaliska knackandet. — Misther Åvdley, jag är viss på att jag icke knackat utan gick genast in med nyckeln — — Hvem knackade då? Här har varit någon, som hållit väsen vid dörren en fjerdedels timma, tror jag, ni måste ha mött honom, då ni kom i trappan. — Jag kom litet sent denna morgon, ty jag var först i mr Martins rum, och jag kom hit ofvanifrån. — Såg ni då ingen vid dörren eller på trappan? — Nej, ingen själ, sir. — Är det inte det förargligaste i verlden? sade Robert. Att jag skall ba låtit den menniskan gå sin väg