Göteborgsposten – 13 februari 1863, sida 1

Utställaingsbyggnaden i London. Det är svårt att föreställa sig en mera ödslig syn än det inre af expositionsbyggnaden nu, sedan den verkligen blifvit utröjd, erbjuder. För första gången efter dess uppförande är den nu icke allenast tom utan man hör ej heller i densamma något ljud, och fotstegen af den besökande som inträder på det öde golfvet återljudar genom de vida afdelningarne och det höga midtelskeppet med ett ljud som ehuru svagt nästan förefaller som ett buller i en sådan tystnad. Så outplånligt är stället i eng minne förbundet med ifriga menhiskomassor och framåtskyndande fötter, att man till en början knappast förmår igenkänna det i dess nuvarande utseende, då de stora afstånden kunna genomfaras af blicken från den ena ändan till den andra och skeppets bela längd för första gången visar sig utan att atbrytas af något föremål. Nintons fontän står ännu på sin gamla plats. Det melankoliska ljudet af fallande vattendroppar från några af dess söndergångna rörledningar bryter tystnaden på ett allt annat än muntrande och upplifvande sätt, medan den gröna mossan, som illa vanställt anletena på några af de bevingade englarne vid foten af sontänen, gör en ännu obehagligare och mera öfvergifven efsokt. I nischerna omedelbarligen under domen blicka några få af Elkingtons statyer af Magna-Charta-baronerna dystert ned på dammet derunder.